I fredag var begravningen av min morfar och det var en känslomässig urladdning. Han avled i sitt hem den 15:e september stillsamt i närvaro av sin fru och en dotter. Min mor har tagit hem honom för att han skulle få dö i hemmet hos sin fru. Vid kistan satt den närmsta släkten och mina tårar rann under hela begravningen. Till kyrkan hade 45 personer vandrat och begravning hölls på två språk, svenska/finska. Många hadde rest långväga för att delta och en del även ifrån utlandet. Morfar flydde ifrån Karelen under vinterkriget så det känndes inte så konstigt att en del av begravningen var på finska. Även om jag inte fattar mycket av språket. Kistan var fylld med röda rosor, fiskespö, den obliatoriska morakniven i ett fint arrangemang. Runt kistan låg mängder av blommor av många nära, kära och finska vänner.
Begravningen håller på i en timme och kantas av mera religösa psaler (är tyvärr tvunget) , finsk tango till mera sorgsna sånger. Efter begravningen samlades vi i församlingshemmet och åt, drack och mindes. Vila i frid! Du lämnar ett stort svart hål i våra hjärtan.
Lördagen är man åter tillbaka på arbetsplatsen, instämpling klockan 07.00. Får rapport att en av våra boende blivit drastigt försämrad. Hon har legat och väntat på döden under en månad och nu var han på väg. Anhöriga hadde suttit vak under natten och behövde åka hem och sova ut. Jag erbjuder mig att sitta vak under ett par timmar så de kan ge sig iväg. Under flera timmar sitter jag tillsammans med hennes man, som bor hos oss och vakar. Klockan 15.30 kommer anhöriga tillbaka och jag börjar packa ihop för att gå hem. Döden har inte varit på besök ännu.
På söndagen är det åter instämpling klockan 07.00 och får du rapport om att hon gått bort en timme efter jag lämnat arbetsplatsen på lördagen. Dagen kantas av att ta hand om hennes man som är lessen, kontakt med anhöriga och Fonus. Märkligt att man plötsligt när man själv är eller varit i det tunga sorgearbetet så inser man att uppskattar livet ganska mycket ändå. Även om allt känns tomt, svart och sorgset. Vila i frid!
En blogg om kampen om makten över sitt eget liv ute i samhället, i bostadsområdet och på arbetet. Analyserar och skriver om min verklighet som utgår ifrån ett arbetarklassperspektiv. Arbetar som vårdbiträde inom Norrköpings Kommun och bor i förorten Hageby i Södra Norrköping.
0 Svar till “Döden, en del av livet.”