Socialdemokraterna har länge påstått sig varit en del i arbetarrörelsen samtidigt har partiet motverkat en stark arbetarklass och en stark fackföreningsrörelse. Redan under 1900-talets början började Socialdemokraterna visa var de stod. Så länge inte Socialdemokraterna kunde tjäna pengar eller röster på reformer som gav arbetarrörelsen makten över sina egna liv var partiet inte intressant. I början av 1900-talet kom det första kollektivavtalet till stånd mellan arbetsköpare och arbetare vid namn Decemberkompremissen. Fram till storstrejken 1909 var en orolig tid med lockouter, strejker och strejkbrytare. Kollektivavtalet inrättades av en liberal regering med fredsplikten och ledord som samförstånd. I kollektivavtalet skrev sin att stridsåtgärder fick inte genomföras så länge kollektivavtal löper. Stora protester med 360 000 deltagare hölls utanför mot inskränkningar i fackliga rättigheter medan ledningen i LO och Socialdemokraterna inte tyckte lagen gick tillräckligt långt. De ville att det skulle finnas ett uttryckligt förbud mot sympatiåtgärder och till och med att det skulle vara förbjudet att vidta stridsåtgärder för egenintresse som arbetare. Socialdemokraterna lovade till slut att de skulle riva upp lagen när de kom i regeringsställning. 1932 bildade de regering, men några försök till att riva upp kollektivavtalslagen kom aldrig. Per Albin Hansson dåvarande ordförande för socialdemokraterna , skrev att “rätten att eventuellt strejka mot avtalet är ingen rätt, det är våld”.
1980-talet slutade med ekonomisk kris. Den socialdemokratiska regeringens svar blev ett krispaket, som bland annat innebar att alla strejker skulle förbjudas. Det var inte bara vilda strejker utan även konflikter som enligt alla konstens regler varslats av fackförbunden. Enligt ett rykte var det LO:s ordförande Stig Malm som kom med förslaget. LO:s lokalavdelningar sade upp sina kollektivanslutningar och det syndikalistiska facket SAC – Syndikalisterna gick ut i politisk strejk. Krispaketet röstades ner i riksdagen och strejkförbudet kom på skam. Men förslaget skulle komma tillbaka inom Socialdemokraterna som nu, 1998 ville komma till rätta med de otillfredsställande löneutvecklingen. Socialdemokraterna tycker inte lönerna var för dåliga utan tvärt om. Partiet tillsätter en enmans utredning för att komma till bukt med problemet. Utredaren Svante Öberg (s) kom fram till att staten skulle inrätta ett medlingsinstitut för att skapa samförstånd på arbetsmarknaden. Att få ett samförstånd på arbetsmarknaden är svår då vi är många som slåss om brödsmulorna arbetsgivarna kastar åt oss. Öberg fortsätter också med att sympatiåtgärderna ska begränsas kraftigt och konflikten skulle bara vara lovlig om de stod i proportion till skadeverkningarna för motparten. Svante Öberg (s) menar alltså att en strejk inte skulle få kosta mer för företaget än för facket, i praktiken ett strejkförbud.
Öbergutredningen i sin helhet antogs aldrig, men vissa delar gick sedermera igenom. Medlingsinstitutet är idag ett faktum och de har rätt att skjuta upp ett varsel i fjorton dagar. Dessutom infördes en varselavgift på upp till en miljon kronor dör de organisationer som inte lyder medlingsinstitutet regler. Socialdemokraterna har fortsatt att slå undan benen på arbetarklassen och arbetarrörelsen som de lämnade i mina ögon redan 1909 och varje gång Mona Sahlin tar “vi är en del av arbetarrörelsen” i sin mun fortsätter meningen med enbart lögner.
Ett varnande finger inför valet 2010.
Hur Socialdemokraterna har agerat i historiskt bör man vara medveten om när man går till valurnorna i valet 2010. Socialdemokraterna har blivit ett parti där ryggdunkningar och pampvälde som struntar i oss ute på golven i fabrikerna, i omsorgen eller vid städvagnen. Jag vill också passa på att höja ett varnande finger mot Vänsterpartiet som börjat diskutera samarbete med Socialdemokraterna att det kan vara en dödsstöt för det enda reformistiska socialistiska alternativet som sitter i regeringsposition. Vänsterpartiet tjänar på att driva sin egna politik som ett alternativ till Socialdemokratin. För arbetarklassen är inte Socialdemokraterna, Alliansen eller Sverigedemokraterna ett alternativ, de förespråkar klassamarbete och lämnat oss låginkomsttagare i sticket.
En blogg om kampen om makten över sitt eget liv ute i samhället, i bostadsområdet och på arbetet. Analyserar och skriver om min verklighet som utgår ifrån ett arbetarklassperspektiv. Arbetar som vårdbiträde inom Norrköpings Kommun och bor i förorten Hageby i Södra Norrköping.
0 Svar till “Alliansens femte parti – Socialdemokraterna.”